Lokaltidningens redaktion låg mitt i samhället. Två stora skyltfönster vette ut mot Storgatan och därifrån kunde man se ån som ringlade fram längs promenadvägen bort mot sjön. Det hände ofta att jag gick dit efter skolan. Jag tyckte om att vara där. Höra ljudet av pappas snabba pekfingervals på skrivmaskinen och det lilla plinget när han bytte rad. Jag kan ännu känna doften från det svarta färgbandet när tangenterna träffade valsen. Jag såg hur ord och meningar växte fram, blev till reportage som skulle skickas iväg innan klockan fem för att hinna gå i tryck och komma med i morgondagens tidning. Första prao-dagen i sjuan utrustade pappa mig med block, pennor och en kamera. Med skräckblandad förtjusning gav jag mig iväg för att intervjua några av mina klasskamrater som befann sig på andra arbetsplatser. När jag plitat ned de sista raderna i blocket och innan jag tackade för mig bad jag att få ta en bild. Senare samma dag satt jag vid skrivmaskinen mitt emot pappa. Inte heller jag hade lärt mig den korrekta fingersättningen på tangentbordet, men ett reportage blev det. Några dagar senare var det publicerat i tidningen. Med bilder och allt. Jag vet att det var där och då jag blev förälskad i skrivandet. Skrivbordslådorna i mitt flickrum var fulla av anteckningsböcker med sagor, noveller, berättelser och små sånger. Jag kunde stänga in mig på mitt rum och försvinna in i en annan värld, in i någon annans historia. I hela mitt vuxna liv har jag arbetat med människor på olika sätt och i olika åldrar. Min nyfikenhet och mitt genuina intresse för andra har alltid funnits där. De stunder när jag fått möjlighet att sitta ner och höra någon berätta något ur sitt liv har mitt eget liv berikats. Mina vyer har vidgats. Jag har fått glänta på dörren till det som finns bakom fasaden, bakom det mina ögon kan se. Sångerna jag skriver är ofta inspirerade av människor omkring mig. Alla människor bär på en historia, men långt ifrån alla blir berättade. Kanske för att man inte vill. Kanske för att man inte riktigt hittar orden. Somliga tror nog inte att deras historia är värd att berättas. Men det tror jag. Det är därför jag gör det här. Jag vill hjälpa dig att hitta orden till just din berättelse. Du berättar med dina ord. Jag ställer frågor, lyssnar och känner in. Det är viktigt för mig att berättelsen jag sedan skriver andas DU. Inte mig eller någon annan. Jag vill att du ska känna igen dig när du läser den. Känna: "Se, det där är ju jag!"