Det var så gråmulet och ruggigt som bara en dag i början av februari kan vara. Jag längtade efter våren även om det var alldeles för tidigt att vänta sig den ännu. Tidningen som mamma prenumererat på så länge jag kunde minnas låg på köksbordet. Jag satte mig på en av de vita pinnstolarna och bläddrade förstrött när ögonen föll på en annons. Nyss fyllda 32 hade jag under en längre tid funderat mycket på min framtid. Orden i annonsen fick mig att studsa till. Jag visste det i samma sekund. Det är nu 35 år sedan jag lyfte luren och ringde på annonsen. Egentligen började allt långt tidigare. Huset där jag växte upp hade en ljuvlig och aningen vildvuxen trädgård där blommor av alla de slag samsades med äppelträd, björkar och magnoliaträd. Jag älskade att vara i den, och alldeles särskilt i sällskap av pappa. I sin slitna keps, blårutiga skjorta och de stora, jordiga händer. Att jobba med handskar var inget för honom, bara när rosorna skulle klippas. Pappa lärde mig allt jag kan om blommor, växter och skötseln av dem. Hans passion för dahlior, iris och rosenbuskar var så vacker att se. Så varsamt han rörde vid dem och pratade till dem med sin lugna, varma röst. Jag gjorde likadant, fast när ingen hörde. Flera sommarlov jobbade jag på farbror Knuts handelsträdgård och efter gymnasiet fick jag en anställning där. Jag tyckte verkligen om det. Men, jag ville bygga upp något alldeles eget. En egen blomsterbutik. Jag minns att det kändes som om hjärtat slog en volt i bröstet på mig när jag första gången låste upp dörren till butiken. Hur innerligt glad jag var, så spänd av förväntan och full av idéer som for runt härs och tvärs genom huvudet. Jag visste nästan inte var jag skulle börja. Sakta började Butik Iris ta form. Jag målade om väggarna i varm beige. Pappa hjälpte mig skruva ihop hyllor som snart fylldes med gröna växter, blommande azaleor och krukor i olika färger och former. Jag visste precis vilken känsla jag ville att mina kunder skulle få när de kom in. Det lilla plinget från klockan ovanför dörren välkomnade kunderna in i den ombonade lilla butiken där det doftade av gardenia, doftranka och lätt fuktig jord. Allt eftersom åren gick fylldes väggarna med handskrivna tack-kort och foton från brudpar, födelsedagsfirare, begravningsbyråer och tacksamma anhöriga. 35 år av möten med människor. Olika människor. Varje möte var unikt. Den upp över öronen förälskade mannen som tafatt och generad ville köpa blommor till sin nyfunna kärlek. Den äldre kvinnan med en paisleymönstrad schalett om håret som varje fredag kom in för att köpa blommor till sin mans grav och för att byta några ord. Om så bara om väder och vind. Ibland kändes det nästan som att hon kom in enbart för våra korta små pratstunder. Brudparet som kärleksfullt tryckte sig tätt intill varandra, som om de trodde att jag skulle dela på dem, medan de tittade i broschyrer och försökte bestämma sig för vilka blommor det skulle vara i brudbuketten. Ingen dag har varit den andra lik. Det har funnits dagar då jag frågat mig själv varför jag gör det här. Stressiga dagar med kistdekorationer, blomsteruppsättningar och blombud som ska levereras i tid. Beställningar som ska göras och hyllor som ska fyllas på. Så har det plingat till i dörren, och jag vet precis varför. Mötena. Men allting har sin tid. Nu är det dags att överlämna Butik Iris till någon annan som kommer att älska den lika mycket som jag. Jag längtar efter att kunna ta det lugnare och få mer tid till familjen och min egen trädgård här hemma. Barnbarnen hjälper mig gärna när de kommer på besök. Jag ska lära dem allt jag kan. I skjortan jag ärvt efter pappa.